En katt i gardinen

På tredje våningen bodde tant Nina och farbror 
Hjalmar. Ibland gick vi upp och hälsade på dem. 
Tant Nina var lång och fågellik, och hon spelade på 
en flygel av rosenträ. Farmor Svea sade att det var 
Chopin och Mozart. De var stora mästare, och 
kompositörer av klassisk musik. Ovanpå flygeln satt 
August, tant Ninas burriga katt. August såg vild ut, och 
jag var alltid en aning rädd för honom. 

Han fixerade mig med sina klara gula ögon ända 
tills jag inte vågade titta tillbaka på honom. 
Jag misstänkte att han ville äta upp mig...

Men tant Nina hade ett trevånings dockhus med 
glasdörrar, som var inrett med gammaldags 
dockmöbler. De näpna dockorna var av porslin och 
tyg. De hade kläder av spetsar och sidenband.

- Du måste vara varsam Petronella, förmanade tant 
Nina, när jag lekte med dockorna. Och det var jag. 
Nästan andäktig bjöd jag på kaffe i en liten dockservis.

Tant Nina och farbror Hjalmar hade det gott ställt, 
sade farmor. De var förmögna. Katten August fick 
lever och grädde varje dag. Deras våning var betydligt 
större än farmor Sveas och farfar Bertils.

- Du får inte vara högljudd hos tant Nina, sade 
farmor Svea, och blinkade i samförstånd mot mig, 
när vi gick uppför den svängda stentrappan till 
tredje våningen.

- Tant Nina är klen, förstår Du, fortsatte hon 
upplysande, och rättade till klänningen som åkt upp 
över höfterna så att underklänningen tittade fram.

När vi satt i tant Ninas salong, bjöd hon på tre 
sorters kakor och flädersaft i höga glas. Jag borstade 
försiktigt bort smulorna från min kjol.

- Hur står det till med dig, lilla rara Petronella? 
frågade tant Nina.

Jag såg på henne. Hon hade nylagt blågrått vågigt 
hår och en elegant mörkblå sommarklänning med 
vita små prickar.

Det enda som störde intrycket en aning var det 
rosa läppstiftet, som hon råkat klena ut över 
framtänderna.

Då slog det mig plötsligt att det berodde 
på hennes sjukdom...

- Jag mår bara bra och växer som jag ska, sade jag. 
Men jag vet ett botemedel mot din sjukdom, 
fortsatte jag glatt. Farmor Sveas kroppshydda 
stelnade till bredvid mig i soffan. Handen med 
kaffekoppen stannade i luften.

- Kära barn, vad menar du då? Tant Nina, såg på 
mig med sammandragna ögonbryn.

- Det är bara att ta bort läppstiftet från tänderna, 
så blir du bra igen, sade jag förbindligt, och tog upp 
min vita näsduk ur fickan, och överräckte den 
till henne.

Tant Nina och farmor Svea utväxlade förvirrade 
blickar.

Jamen Gud så dumma de var, de där vuxna. 
Fattade de verkligen ingenting? Det var ju så enkelt...

- Om Du tar bort det rosa klenet från dina tänder, 
så behöver du inte vara klen längre! sade jag gällt, 
hjärtligt trött på deras bristande fattningsförmåga.

Tant Ninas haka föll ned av förvåning, och hon 
kippade efter andan, som en guldfisk som just 
fiskats upp ur sin skål. Klenet på framtänderna blev 
ännu mer uppenbart. Farmor Svea satte syltkakan 
i halsen och hostade våldsamt.

I samma ögonblick hördes ett förfärligt brak från ett 
av sovrummen. Vi rusade dit för att se vad som stod 
på, och hann precis in för att se vad som försiggick. 
Katten August hängde med utspärrade klor i gardinen. 
Hans svans stod ut som en tjock elektrisk pälsboll. 
Utanför fönstret flög två uppretade skator av och an. 
De gjorde utfall mot katten, men nådde honom inte 
innanför fönstret. August i sin tur, hade blivit så 
upphetsad att han klättrat omkring i gardinerna. 
Gardinstången satt på sniskan, och en vacker lampa 
i Jugendstil hade ramlat i golvet.

- Åh August, viskade tant Nina uppgivet och satte 
sig på sängen, och vred sina smala händer.

- Det här ordnar vi lätt, sade farmor Svea hurtigt, 
glad över att slippa vidare diskussion om sjukdomar. 
Hon plockade upp lampan, och ställde sig på en stol 
för att ordna med gardinstången. Först fick hon 
lösgöra August, som fortfarande hängde, likt ett torkat 
skinn, i gardinen.

När vi skulle gå, böjde sig tant Nina ned, och 
log mot mig.

- Nu har jag tagit bort läppstiftet, sade hon. 
Ser Du det lilla Petronella. Nu blir jag nog helt frisk, 
skall du se... Så här livat har jag inte haft det på länge. 
Och så gav hon mig en hel krona! Jag neg och vände 
ansiktet upp mot farmor Svea. - Där ser du farmor, 
sade jag och knep bestämt ihop läpparna. 
Farmor Svea teg visligen... En hel enkrona räckte 
till tio hemkolor!